Dags att packa ihop?

Nu packar jag ihop och byter adress ... inte bara bloggen ... utan också rent fysiskt ...

Om ett par veckor har jag ny dörrnyckel, ny adress, nya grannar ... och inte minst så har jag fått tillbaka min frihet och självrespekt ....

Vad de här sju åren haft för värde vet jag knappt ... just nu känns det bara som en parantes i mitt liv ... det enda jag vet är att jag inte varit värd den senaste tidens turbulens ... det finns ingen som har rätt att värdera mina känslor och upplevelser ... och att avslutningen kunde skett på ett betydligt snyggare sätt ...

Många sommarkramar till er alla ....

PS. Bloggen kommer att ligga kvar ett tag ... om inte annat för att det alltid retar någon ...

Inte mycket till semester ... men ni vinner!

Ni som känner mej privat ... ring och ös ur er skiten i stället så slipper ni samla så mycket på hög och riskera både blodtryck och annat ohälsosamt. I bästa fall tar jag telefonen ... annars är ju tekniken underbar ... det finns en avstängningsknapp på allt ... både på telefoner ... och datorer ... och ingen tvingar er att läsa men ni kan ju helt enkelt inte låta bli ... eller hur?

Min blogg ligger kvar veckan ut ... sedan plockas den bort helt och hållet ... så ni som vill hinner ösa ur er så mycket ni vill under tiden som är kvar ... för jag tar gärna emot konkret kritik för och emot mot mitt skrivande ... och anser jag att ni har rätt någonstans så rättar jag gärna till det ...

Konstigt nog är det bara en person som är riktigt tyst ... den som ni alla så gärna försvarar ... är det inte bättre ni stöttar honom än retar er på mej? Var fanns ni när han behövde er innan jag dök upp i hans liv igen?

Att det ska vara så svårt ...

Jag vill inte skriva mer ... men varför ska jag nu plötsligt bli ett hatobjekt för personer med dåligt samvete eller dålig självkänsla ? Som dessutom skriver så dålig svenska så det borde vara ett mål för vår utbildningsminister ? På ren och rättstavad svenska ... stick och brinn! ... värre uttryck tycker jag inte är lämpligt i skrift .. för då får jag väl på tafsen för det också!
Jag håller med Linda Skugge ... varför är det alltid lättare att tycka illa om människor än att försöka tycka om dem ?

Bloggsemester .... eller farväl?

Ja, vad ska jag säga ? ... Jag har nu officiellt inrättat vad som kan kallas för "bloggsemester" ... jag kommer att fortsätta läsa hos er men inte skriva något själv på ett antal veckor ...

Att skriva anonymt tyckte jag från början var en befrielse eftersom jag tyckte det var skönt att få skriva av sej det man inte alltid kunde få utlopp för annars .... och även få utomståendes perspektiv på saker och ting ... Nu börjar det i stället handla om personer i min närmaste omgivning som hellre skriver "anonymt" än pratar med mej öga mot öga ... så jag tar ledigt ett tag på obestämd tid ... eller så kanske jag flyttar till en annan sida så jag kan få spy min galla i fred ....

Och till släkt och vänner som läser min sida ... ni som verkligen känner mej vet att jag klarat mej ur betydligt värre katastrofer än så här ... men fr o m nu upphör den offentliga "pajkastningen" och för ett bra tag framöver även min sida ....

Ha en trevlig pingst och Mors Dag!

Att vara .. eller inte vara ... en bloggsåpa ?

Visst är jag glad för att människor bryr sej ... men jag vill bara klarlägga för alla som läser att jag aldrig anklagat min sambo för att vara otrogen ... med tanke på anonyma kommentarer ... och har inga belägg för att så skulle vara. Dessutom har det aldrig varit anledningen till vår separation heller ...

Att däremot få veta att våra privata problem näst intill dagligen diskuteras i hemlighet med en människa som aldrig ingått i vår vänkrets ... dessutom långt innan jag ens själv fattat att vi hade problem ... har nog i såfall samma status som att "hänga ut vårt smutsiga byk" på webben. På bloggen är man i varje fall anonym så länge man själv väljer det ... det kan man inte vara med en person man sms till flera gånger om dagen ... vilket inte bara är ett antagande från min sida .. det är ett faktum .. .tryckt på papper ...

Nu har jag mina aningar om vem som lagt ut det anonyma inlägget ... och är det som jag misstänker är det definitivt en person som verkligen kastar sten i glashus .... och med risk för att bli avkrävd en offentlig ursäkt ... men denne kanske lever under mottot "alla har rätt att göra misstag ... i varje fall en gång " ... och alla hanterar vi ju bevisligen våra problem på olika sätt ... och med tanke på att vederbörande endast haft sporadisk kontakt med mej personligen och med "min" familj de senaste åren så lägger jag inte särskilt stor vikt vid det nyvakna intresset ... men skulle jag nu ha fel så är jag bara tacksam för att jag hade fel ....

Allt hade verkligen sett annorlunda ut om det inte skett i hemlighet ... hade jag inte upptäckt det av en ren händelse så hade varit lika ovetande om det när vi väl separerat och mindre hårda ord hade blivit sagda ... och hade inte förnekelsens lampa lyst som en 300 W-lampa när jag tog upp det ... hade jag nog överlevt det. Men den här nyfunna vänskapen min sambo har är tydligen tillräckligt värdefull för att jag ska bli ombedd att lämna huset omedelbart och lämna i från mej nyckeln till bilen. Och dessutom blev den här vänskapen särskilt intensiv när vi i början av året hade en diskussion om förlovning till valborg och vår 7-års dag, som sedan min sambo så lägligt försökte glömma bort ... han fick kanske kalla fötter ... Men redan då insåg jag att jag höll på att förlora slaget ... är man inte beredd att satsa framåt efter sju år blir man aldrig redo ...

Men ... nyckeln till bilen är lämnad ... har fått låna bil på annat håll tills vidare eftersom dottern måste skjutsas till sina aktiviteter och jag ska plugga ... nyckel till huset får han däremot inte trots hans kommentar om "då får jag väl se till och få dej avhyst" ... som om jag och min dotter bara varit en hyresgäst i sju år av hans liv ... däremot försöker jag se till så att vi befinner oss i huset så lite det bara går. Dottern har fått lov att sova över hos kompisar mer än vanligt ... när hon inte är hemma försöker jag inte heller vara hemma utan plåga min omgivning med att sova över ... så min sambo kan inte påstå något annat än att vi försöker synas så lite det bara är möjligt den månad som är kvar innan vi flyttar.

Roligare blir det inte heller när den kommande bodelningen ska ske ... plötsligt ska det som köpts in gemensamt delas upp ... hoppsan ! ... huset ingick visst i det ... skönt för honom att MC och bilarna anses som personliga .... Men som sagt ... som man bäddar får man ligga ... och innerst inne så struntar jag i både anonyma kommentarer, bodelning och hela baletten ... som min dotter kommenterade "mamma, jag tyckte mycket bättre om när vi bodde själv ... vi hade mycket roligare då" ... och jag förstår henne eftersom de senaste åren inte har varit särskilt roliga ... för någon av oss två ... och snart är den här "bloggsåpan" över ...

Har förresten varit och tittat på lägenhet idag .. i ett gult trähus ligger "vår" lägenhet ... en liten marklägenhet med liten trädgård ... ligger precis i skogsbrynet och med en stor äng precis utanför ... dottern har alla sina kompisar på gång- och cykelavstånd ... vi får den nymålad och helrenoverad ... och så har vi en hyresvärd som fixar allt annat ... så bra det överhuvudtaget kan bli ... och om lite mer än fyra veckor är den vår!

Så allt löser sej till slut ... och jag kommer att fortsätta blogga ... och det kommer säkert att svida både här och där ... men sluta skriva gör jag inte ...

Kramar

En tung ryggsäck ...

Idag begravdes min far ... men det enda jag hade i huvudet var en tanke om att jag blivit ordentligt blåst ... eftersom jag har upptäckt att min sambo inte kört med rent mjöl i påsen under de senaste månaderna ... och för att underlätta det för sej själv låtit mej ta smällen ...

Den senaste månaden har allt handlat om den förestående separationen och flyttningen ... jag har inte fått en chans att fundera över allt som har haft med min far att göra ... mått dåligt för att jag orsakat så mycket turbulens. Som liten trodde jag på min far ... som vuxen har jag litat på männen i mitt liv ... men så blåst jag har blivit varenda gång ....

Och varför förvandlas många män till patetiska, ryggradslösa kräk, som inte fattar att de blivit avslöjade när verkligheten hinner i fatt ...

Och om min snart f.d. sambo läser det här ... så undrar jag om han kommer ihåg vad han gjorde den 14 april, 06.30, på morronen? Några timmar senare skulle vi skulle åka på vår efterlängtade semester ... tyvärr är det ju så att sanningen alltid hinner i fatt en lögnare ......

Vänskapens dilemma ...

Idag hade jag ett jättelångt telefonsamtal med en kompis .. som jag känt i snart 20 år ... och vi hade en del att reda ut eftersom vi av olika anledningar gått om varandra och missförstått varandra. Vad som slog mig efteråt var så ofta vi underskattar varandras betydelse ...

Under senare år har jag inte ansett mej vara en person som varit kul att umgås med ... dels för att jag inte trivts i den omgivning jag befunnit mej ... dels för att jag till slut också blev sjuk och långt mindre social än tidigare. Och jag har inte ansett mej vara en person som haft någon större betydelse för min omgivning ... förutom för mina barn förstås ... men jag hade fel ....

Vi människor är så duktiga på att nedervärdera vår egen kraft och betydelse för andra ... i stället för att tänka "VARFÖR är JAG värd att älskas?" borde vi i stället tänka "NATURLIGTVIS är JAG värd att älskas!".

Och vad resulterade förresten telefonsamtalet i? Jo, att vi bestämde att gå ut och äta en kväll i lugn och ro ... bara vi två .. .för att få tid att prata .... och jag blev innerst inne löjligt stolt och glad över att min kompis faktiskt ville använda sin tid med att prata strunt med bara mej ....

Hade jag varit hund att jag glatt viftat på svansen ... men nu nöjer jag mej med att le inombords och bli varm om hjärtat ....

Och ett tack till Marzena som jobbar på Volvo Personvagnar i Olofström ...

efter dagens föreläsning gav hon oss följande att fundera på:

Den som väljer tryggheten offrar en del av sin frihet ....

Den som väljer friheten offrar en del av sin trygghet ....

Till Jeanette och alla andra där ute ....

Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga.
Vår djupaste rädsla, är att vi är fyllda av en kraft bortom alla gränser
Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss allra mest.
Vi frågar oss själva, skulle jag vara strålande, storslagen, talangfull och sagolik?
Men varför skulle du inte vara det?
Du är ett Guds barn. Att du spelar liten hjälper inte världen.
Det tjänar inte Ljuset att du förminskar dig själv
för att andra omkring dig inte skall känna sig osäkra.
Vi föddes för att uppenbara Guds härlighet inom oss.
Det finns där inte bara i några av oss utan i alla och
när vi låter vårt ljus lysa ger vi omedvetet tillåtelse åt andra att göra likaledes.
När vi gör oss fria från vår egen rädsla, kommer vår blotta närvaro att göra andra fria.

skrivet av Marianne Williamson

Första hjälpen ...

Fick min första användning av meditationstekniken jag tog till mej under helgen ... drabbades av panikångest lagom efter att jag hunnit få ner en macka och en kopp kaffe ...

Trodde först jag blivit sjuk igen ... tappade känseln i ansiktet, det surrade i huvudet och hjärtat galopperade ... men någonstans i bakhuvudet poppade mitt sunda förnuft och lugnade mej "det är bara panikångest ... du dör inte " ... och jag har varit med om det tidigare men för många år sedan ... och dog inte då heller ....

Tog mej upp till sängen och försökte komma ihåg vad buddistmunken Ming Bao sagt ... "aaaandaaaas iiiinnn .... aaaandddaaas uuuutttt" ... "foookkkkuuuuuuss" ... och det fungerade...

Tack Ming Bao!

Förresten, som synes kommunicerar min sambo med mej ... via bloggen ... hade varit bättre han sagt samma sak till mej öga mot öga i stället för .... "om du skulle vara otrogen kan du packa direkt" ... "jag tycker vi håller den här nivån på våra diskussioner" ... "jag vet nog vad du har för dej ..."
Det är inte alltid så kul att bli offentligt uthängd ... eller bli anklagad för osanningar ... men bra terapi för den som säger det ... eller skrivet det ...

Resa med lätt packning ...

Helgen tillbringades i tystnad ... inte på grund av situationen här hemma ... i stället var jag på en välbehövlig retreat. Tillbringade fredag - söndag på ön Ivön ... och har ni tillfälle att åka över så rekommenderar jag den starkt. Ivön är en näst intill magisk plats ... och man åker över med Skånes enda bilfärja från Barum på mindre än 10 minuter. Ivön var en gång kyrkans mark .. och än i dag med mindre än 200 bofasta invånare används kyrkan fortfarande men i dag finns det även camping, en underbar badplats, fina strövområden ... och ön är bara 3 km bred och knappt 7 km lång http://www.ivo-camping.nu/

Retreaten var interreligiös vilket i detta fallet betydde att det fanns representanter från flera religioner så jag har fått uppleva mässor från bl.a. islam, hinduism, buddhism och judendomen. En fantastisk upplevelse eftersom det är en värld man ... i synnerhet som kvinna ... aldrig skulle få tillträde till på samma sätt. Dessutom har jag fått prova på zenmeditation ... två pass på vardera 1½ timme ... trodde aldrig det var något jag skulle klara av ... är synnerligen stolt över mej själv. Och insåg att det är något jag kan behöva praktisera framöver ... dels för att klara den förestående separation med flyttning och allt ... och även för att kunna hantera mitt höga blodtryck ...

Rent praktiskt befinner min tillvaro i ett förrädiskt lugn ... dottern och jag har fått lägenhet ... vågar knappt skriva "fått" eftersom kontraktet inte är påskrivet än ... men är lovad en liten marklägenhet i närheten av dotterns skola från den 1 juli. Byn där lägenheten är jätteliten .. men det finns affär ... och massor av skog utanför husknuten. Det positiva i allt elände är också att dottern kommer närmare alla sina kompisar ... behöver inte skjutsas omkring på samma sätt ... och att hjälpen även kan komma från mest oväntat håll. Har en kurskompis som separerade i fjor ... där jag ibland fungerade som ett mentalt stöd när det var som struligast ... och nu har hon erbjudit mej både en del möbler ... i nyskick men för en mycket billig slant ... och att jag får låna hennes bil under sommaren ... hur glad blir man inte? Har inte råd att köpa bil förrän till hösten och det var ett av mina största problem ...

Vi är också inne i fasen att berätta ... berätta för släkt och vänner om flytten ... som blir ledsna, förvånade ... eller inte förvånade ... reaktionerna är många. Känslomässigt har jag bearbetat en hel del ... och någonstans i förvirringen har jag konstaterat att min snart f.d. sambo diskuterar separationen som att det gällde att göra sej av med inventarier ... han ger sken av det i varje fall ... och att vi i stället för känslor diskuterar vad jag packar med ... så han vet vad han ska köpa nytt ..... Så utifrån sett är vår separation en logisk och rationell bytesprocess ... något försvinner ... och ersätts med liknande vara ....

Lugnet före stormen ... eller den bistra verkligheten?

Still alive and kickin´

Beslutet är fattat ...
Kramar