Vyer från dagens morgonpromenad ....

Våndor i olika format ....

Har sedan jag blev sjuk i höstas försökt skärpa mej när det gäller motion och kostvanor ... med olika utfall vecka för vecka. Trots det har jag de senaste tre veckorna kommit in i ett mönster som jag tror passar mej ... sätter nämligen bilen där jag lämnar dottern vid skolbussen och sedan fortsätter jag med en promenad längs vår gamla banvall som numera är cykelväg.

Tro det eller ej, men trots att vi bor mitt i skogen har vi en cykelväg. Det är gamla järnvägen som är omgjord så vi kan cykla både norrut till Kristianstad och söderut till Hörby med omnejd. Nu går jag en del av sträckan och viker så småningom upp på den "gamla" vägen till Hörby, en grusväg genom fantastisk skog och fälad , för att så småning om komma tillbaka där jag ställde bilen. Det tar ca 50 min totalt och jag mår kanon av promenaden.

Allt kändes bra men efter två veckor ville mina axlar och nacke inte vara med längre ... fick vansinnigt ont ända ner i ryggen. Har jättebra skor men jag insåg att jag spänner armarna när jag går ... så äldsta dottern köpte stavar till mej! Åldersnojan fick jag med på köpet ....

Fullständigt intelligensbefriad tänker jag i ett svagt ögonblick att " då använder jag min lilla roddmaskin istället" ... dumheten bedrar ju visheten förstås ... nu har jag ännu mer ont i axelpartiet med huvudvärk som följd. Har inte sovit ordentligt de sista nätterna pga värken men i natt gick jag upp och tankade i mej värktabletter ... är mycket restriktiv med dem sedan min stroke ... men nu gick det inte längre så till slut somnade jag.

Resultatet av det onda och min sömnbrist blev ju naturligtvis att denna dag inte blev någon dag alls ... seg i huvudet och irriterad för att jag inte kunnat gå. Nu har jag lovat mig att hålla mej i schack en dag till ... sen ska stavarna ut och premiärluftas ... gammal kärring eller ej! Med tanke på allt vilt som är ute samtidigt som jag ... det går både älg och rådjur på samma spår ... så kan jag ju använda dem i försvarssyfte annars ...

Och med tanke på det fina vädret borde det vara förbjudet att vara inne .... men går jag ut kommer jag bums att stå med krattan i handen och räfsa löv ... vilket kanske inte är så klokt med tanke på det onda ... så jag stannar inne och bakar bröd istället ....

Kramar

Något som hamnat i papperskorgen av misstag ....

Hittade en text jag skulle lagt ut för evigheter sedan ... varför jag skrivit så mycket och inte lagt ut det har jag ingen aning om .. .blev väl avbruten ..... så jag anlitar lathunden i min kropp och plågar er med den istället för att skriva nytt ... går ut i solen istället ...

Min väninna berättade följande:

Hon hade varit på ett föredrag som hölls av Kay Pollak. Fem minuter efter det börjat tränger sig 3 damer förbi min väninna varav den ena väser "det är brukligt att resa på sig när folk vill in" och min väninna svarar "det är brukligt att komma i tid". Naturligtvis blir stämningen lite väl tät dem emellan och förstör lite av glädjen. I slutet av föredraget säger Kay Pollak "varje gång du springer på i ditt tycke "dumma" människor ska du se det som att du fått dem att öva dig på". När hon berättade det skrattade jag gott med tanke på vad jag skrivit om korvgubben sist. Jag får se honom som ett övningsexempel bara ... så enkelt är det.

Min gamla Golf är såld förresten ... den hann aldrig komma iväg till någon skrot. Jag chansade och lade ut den som "reservdelsbil" på Blocket ... och dagen efter var den såld! En galenpanna som precis hade kört sönder sin egen bil behövde "något som var körbart på studs" ... och det var den ju förstås. Även om man fick knyta upp avgasröret med ett rep och justera det sönderslagna framsätet så gick den ju att köra .... Men bilen blev såld och jag fick några hundralappar mer än vad skroten hade gett. En bra affär kan man nog tycka.

Min väninna som lyssnade på Kay Pollak brukar prata om att det alltid finns en plan. Jag tror henne, rättare sagt jag är fullständigt övertygad om det.

För visst är följande lite underligt att fundera på:

Mitt första jobb hade jag på universitetet, jag var 18 år och det var 1977. Jag fick jobb som lokalvårdare på en av institutionerna. Jag ar där lite mer än ett år innan jag fick jobb på universitetets bibliotek som "skrivbiträde" som innebar att man packade böcker och delade ut post. Under åren får man väl säga att jag avancerat och med avbrott för att jag var egen företagare och jobbade på ett större privat företag en handfull år, får man väl säga att jag utan att ta i lyckats hitta hyfsat bra arbetsplatser. Under åren 86-87 kom jag tillbaka till samma institution som jag började på som 18-åring, då i skepnad av sekreterare.

Eftersom det var ett grav vik fick jag bara stanna 1 ½ år och jag sörjde verkligen när jag var tvungen att sluta. Under åren som gått har min dåvarande chef dykt upp i tankarna otaliga gånger, han var suverän som chef och arbetsledare och såg verkligen sin personal som en resurs. Tjejen jag vikarierade för har jobbat kvar under alla år och för ett par veckor sedan såg jag henne nere i samhället och tänkte "fy sjutton vad jag vill ha det där jobbet tillbaka". Två dagar senare läser jag Platsjournalen och håller på att ramla av stolen! "Mitt" jobb annonseras ut! Jag ringer bums till kontaktpersonen som jag jobbade ihop med redan förra gången. Det första han säger när jag berättat vem jag är "sök jobbet!". Vi pratar hit och dit, han berättar om hur tjänsten utvecklats och vad man förväntar sig av personen. Jag berättar om min situation, pluggandet som snart är färdigt m.m. och han säger "det är nog inga problem ............

och sen har jag ju redan skrivit om jobbet som gick upp i rök ....

Självplågare ...

Idéer som verkar bra från början har ibland en tendens att bli ett rep om halsen ... varför?

Jag har sedan förra hösten läst Spanska 1 ... på gymnasienivå ... och har hittills lyckats klara av prov och alla andra uppgifter hyfsat väl. Så plötsligt är det tvärstopp! Inget fastnar och inget förstår jag. Det verkar helt enkelt som att jag kan nå till en viss nivå ... och sedan löser överfyllnadsskyddet ut och allt som kommer in rinner ut lika fort.

När detta inträffade kom jag till att tänka på fler tillfällen ... som till exempel när jag ...

* skulle ta MC-kort ... (balans lika med noll, triken (3-hjuling) får bli nästa mål)

* dansade jazzbalett/folkdans/bugg/linedance (koordinationen fungerar till en viss gräns, sen blir allt en enda röra ... OBS! jag dansade inte allt på en gång ...)

* väver (grundläggande mönsterinstruktioner OK men inget mer ... )

* ritar/tecknar (var mycket duktig tills jag slutade vara tonåring, vad hände?)

* syr (sydde till andra förr när jag hade affär, idag kan jag inte en sy till mej själv. Taskigt tålamod ...eller?)

* sjöng/spelade (klinkade gitarr och sjöng i kör, idag kan jag inte hålla vare sig ton eller sträng rätt ...)

Nu har jag förstås min egen hypotes ... nämligen att jag troligen är

O E N G A G E R A D

men med tanke på att jag är nyfiken och måste prova saker i tid och otid kan det bara bli

S J Ä L V P L Å G E R I

Men har man nu tagit fan i båten får man väl fixa det också ...

Hasta luego!

Som bortblåst ...

Hoppades på en vecka i lugn och ro
men fick som en galning gno
Både hos sjukhus och doktor vi gjorde besök
när yngsta dottern gjort ett akrobatiskt försök
Efter vi ortopedens trösklar hela natten nött
blev beskedet "inget brutet men stukat och stött"
Äldsta dottern hade också en del bekymmer att lösa
så ingen tid jag hann på annat slösa
Nu tror jag i förrådet jag vill bygga ett eget bo
precis som trasten och ligga i lugn och ro

Kramar

På mormors tid ...

13+ och en bländande sol från en klarblå himmel ... en måndag som kan ge hopp om ljusare tider för våren är här ...

Det är verkligen vår idag ... och även om det blir snö hux flux så är det likaväl vår för finare än så här kan inte den första vårdagen bli. Efter ett kort stopp med säsongens sista fastlagsbulle (semla) hos min mor fick jag veta att lärkan hörts. Det är det enda vårtecknet jag inte får höra sedan vi flyttade till skogen. Där finns en massa andra fåglar som håller konsert men lärkan hörs bäst när den fladdrar i luften över åkermarken. Och åker är något vi inte har så mycket runt husknuten av precis ... här är det skog och åter skog innan den första åkertegen syns. Men tofsvipan är på gång ... och vi har ett par återkommande tranor vid en damm i skogen som blir vårt riktiga vårtecken.

När jag körde hemåt tog jag en liten omväg och körde en väg som gick ut till min mormor förr. Nu är det inte längre en smal liten grusväg utan en smal asfalterad väg där varje liten skogsdunge fått sin egen villa, grandungarna är nerhuggna i väntan på nya villor och det tog en stund innan jag fattade att de faktiskt fått gatubelysning och gatuskyltar. När jag var liten och skulle gå hem till mormor kändes vägen som en evighet när jag gick den men oftast gick min mormor mej till mötes och de enda fordon man behövde möta var skolbussen och en och annat traktor. Sträckan är inte mer än ett par kilometer men då var det öppet jordbrukslandskap med små träddungar där viltet höll till.

Idag är vägsträckan en "paradgata" för hästfolk eftersom det förr fanns ett flertal små jordbruk med tillhörande mark. Nu trängs Landrovern med hästsläpen på den stenlagda infarten och alla har tillbyggen med inglasade uterum, blå studsmatta, pool och nykammad gräsmatta. Borta är trädgårdarna med vilda krokus och påskliljor, borta är också dikena med tussilagon, borta är den sista biten grusväg som gick till mormor. Den är numera märkt med "privat väg". Men i mormors hus bor numera min bror som renoverar det gamla huset bit för bit. Jag tröstar mej med att det än så länge ser det likadant utvändigt och krokusarna växer fortfarande i massor vid den ena husgaveln ... precis som på mormors tid.

Vilka tankar den första vårdagen kan ställa till med ...

Kramar till alla

Vårvindar friska?

SMHI säger att våren är på väg ... och de har ju ofta fel om det mesta med vädret ... men jag tror nästan på dem den här gången. Förutom att det är en enorm konsert i varje buske så har fåglarna börjat samla bomaterial vilket jag inte kan undgå när jag varje morgon hör dem fara runt under takplåten och rycka i isoleringen. Jag tror det är fåglar i varje fall ... annars har vi möss med näbb och vingar på vinden ... eftersom man hör hur det flaxas och dras runt. Dessutom har vi ett stort skatbo ... nej, grannen har det egentligen ... men vi ser boet från köksfönstret och det är säkert samma gamla skatpar som åren innan som samlar pinnar bittida till sent. De senaste dagarna har temperaturen legat på 5-7+ så våren är på väg ....

Ikväll ska jag på något så udda som ett stickcafé ... ska sitta med en massa tjejer och bara dricka kaffe, sticka och prata mönster en hel kväll ... ungefär som när grabbarna samlas i garaget över en öl och diskuterar de senaste motortidningarna. Skillnaden är bara att jag förhoppningsvis producerar något mer beständigt när jag stickar på min senaste skapelse som ligger i stickkorgen ... mot grabbarna som bara dricker fler öl och berättar den ena hårresande motorhistorien efter den andra ... och bara producerar pantburkar. Fast jag glömde kolla om man bara fick sticka ....

Åh, vad skönt det är att få vara stygg och elak mot killarna ... tror mitt rätta jag börjar komma fram under det nu nästan bortsmälta snötäcket. Eller så kan min elakhet bero på att jag försöker dra ner på mitt sockerberoende ...

Vårkramar till alla

PS. Förresten, med tanke på min förra blogg där jag inte kunde visa upp papper på mina ekonomikunskaper. Vad gör en redig kvinna som jag om inte ... jo, anmäler mig till en sommarkurs på distans i 10 p Företagsekonomi ... bara för att få ett papper på att jag redan kan hantera "avancerad ekonomi" och svänga mig med uttryck som bokslut , löpande redovisning, periodisering och avskrivningar. Nog ska jag väl kunna klå en blivande arbetsgivare med ALLA mina papper så småningom ....

Grus i maskineriet?

Underligt 1:
För några veckor sedan sökte jag ett jobb. Jobbet var hos en arbetsgivare jag arbetat hos tidigare och tjänsten som utannonserades var samma som jag en gång vikarierat på. Jag ringde chefen som blev jätteglad och bad mej skicka in papperna bums. Papperna skickades in och jag kallades till intervju. Någonstans på vägen inleddes jag i tron att jobbet faktiskt kunde bli mitt. Varför vet jag inte, möjligen berodde det på att jag stortrivdes förra gången och vet att jag gjorde ett jättebra jobb, möjligen berodde det på chefen som underförstått fick det att låta som att det var mitt "som i en liten ask". I dag ringde chefen som började telefonsamtalet med "ja, det här är inget roligt telefonsamtal precis". Det slutar med att jag nästintill får sitta och trösta honom i telefonen för att hans kollegor inte var överens med honom. Och jobbet gick till "en som hade dokumenterade ekonomikunskaper" vilket inte ens efterfrågades i annonsen.
Ledsen chef - feg chef?

Underligt 2:
Fick idag veta att min vikarie på mitt ordinarie jobb kommer att få fast anställning, trots att jag fortfarande är tjänstledig för studier. Samtidigt har det uppdagats att min vikarie manipulerat sina flextidsrapporter så han lyckats få ihop 50 övertidstimmare en månad när han inte varit på arbetsplatsen mer än 75%. Dessutom lyckas han manipulera chefen så totalt genom att påstå att han har alldeles för mycket att göra så de andra måste ta över hans uppgifter. Med tanke på att hans arbetsbelastning redan reducerats till 50% mot vad det var när jag jobbade där så kan man ju också undra. Motivering är att han jobbar fackligt numera. Hoppsan, det var visst där timmarna kom ifrån. Han fick betalt av både arbetsgivaren och facket.
Dum chef - feg chef?

Underligt 3:
Varför kan människor i ens omgivning plötsligt bara bli osynliga? Varför tror de att problem försvinner om man slutar prata om dem? Varför tror de att man inte behöver investera i sin vardag? Varför tror de att undanflykter fungerar när det börjar bli obekvämt? Varför tror somliga att andra människor bara är en slit och slängvara? Varför förstår somliga inte att deras motvilja lyser igenom som bara en fullmåne kan? Varför tas allt som personlig kritik när man vill ta upp ett problem? Varför accepterar jag osynligheten och motviljan?
Dumma jag - fega jag?

Just nu vill jag nog gråta i en hel vecka - men det gör jag naturligtvis inte. Jag gråter en skvätt över jobbet jag inte fick, jag gråter en skvätt över att den hemska vikarien ska vara kvar, jag gråter en skvätt över alla dumma och osynliga människor och när jag ändå håller på kan jag lika bra gråta en skvätt över alla andra orättvisor här i världen. Så har jag i varje fall bidragit med något ....