Något som hamnat i papperskorgen av misstag ....

Hittade en text jag skulle lagt ut för evigheter sedan ... varför jag skrivit så mycket och inte lagt ut det har jag ingen aning om .. .blev väl avbruten ..... så jag anlitar lathunden i min kropp och plågar er med den istället för att skriva nytt ... går ut i solen istället ...

Min väninna berättade följande:

Hon hade varit på ett föredrag som hölls av Kay Pollak. Fem minuter efter det börjat tränger sig 3 damer förbi min väninna varav den ena väser "det är brukligt att resa på sig när folk vill in" och min väninna svarar "det är brukligt att komma i tid". Naturligtvis blir stämningen lite väl tät dem emellan och förstör lite av glädjen. I slutet av föredraget säger Kay Pollak "varje gång du springer på i ditt tycke "dumma" människor ska du se det som att du fått dem att öva dig på". När hon berättade det skrattade jag gott med tanke på vad jag skrivit om korvgubben sist. Jag får se honom som ett övningsexempel bara ... så enkelt är det.

Min gamla Golf är såld förresten ... den hann aldrig komma iväg till någon skrot. Jag chansade och lade ut den som "reservdelsbil" på Blocket ... och dagen efter var den såld! En galenpanna som precis hade kört sönder sin egen bil behövde "något som var körbart på studs" ... och det var den ju förstås. Även om man fick knyta upp avgasröret med ett rep och justera det sönderslagna framsätet så gick den ju att köra .... Men bilen blev såld och jag fick några hundralappar mer än vad skroten hade gett. En bra affär kan man nog tycka.

Min väninna som lyssnade på Kay Pollak brukar prata om att det alltid finns en plan. Jag tror henne, rättare sagt jag är fullständigt övertygad om det.

För visst är följande lite underligt att fundera på:

Mitt första jobb hade jag på universitetet, jag var 18 år och det var 1977. Jag fick jobb som lokalvårdare på en av institutionerna. Jag ar där lite mer än ett år innan jag fick jobb på universitetets bibliotek som "skrivbiträde" som innebar att man packade böcker och delade ut post. Under åren får man väl säga att jag avancerat och med avbrott för att jag var egen företagare och jobbade på ett större privat företag en handfull år, får man väl säga att jag utan att ta i lyckats hitta hyfsat bra arbetsplatser. Under åren 86-87 kom jag tillbaka till samma institution som jag började på som 18-åring, då i skepnad av sekreterare.

Eftersom det var ett grav vik fick jag bara stanna 1 ½ år och jag sörjde verkligen när jag var tvungen att sluta. Under åren som gått har min dåvarande chef dykt upp i tankarna otaliga gånger, han var suverän som chef och arbetsledare och såg verkligen sin personal som en resurs. Tjejen jag vikarierade för har jobbat kvar under alla år och för ett par veckor sedan såg jag henne nere i samhället och tänkte "fy sjutton vad jag vill ha det där jobbet tillbaka". Två dagar senare läser jag Platsjournalen och håller på att ramla av stolen! "Mitt" jobb annonseras ut! Jag ringer bums till kontaktpersonen som jag jobbade ihop med redan förra gången. Det första han säger när jag berättat vem jag är "sök jobbet!". Vi pratar hit och dit, han berättar om hur tjänsten utvecklats och vad man förväntar sig av personen. Jag berättar om min situation, pluggandet som snart är färdigt m.m. och han säger "det är nog inga problem ............

och sen har jag ju redan skrivit om jobbet som gick upp i rök ....