Grus i maskineriet?

Underligt 1:
För några veckor sedan sökte jag ett jobb. Jobbet var hos en arbetsgivare jag arbetat hos tidigare och tjänsten som utannonserades var samma som jag en gång vikarierat på. Jag ringde chefen som blev jätteglad och bad mej skicka in papperna bums. Papperna skickades in och jag kallades till intervju. Någonstans på vägen inleddes jag i tron att jobbet faktiskt kunde bli mitt. Varför vet jag inte, möjligen berodde det på att jag stortrivdes förra gången och vet att jag gjorde ett jättebra jobb, möjligen berodde det på chefen som underförstått fick det att låta som att det var mitt "som i en liten ask". I dag ringde chefen som började telefonsamtalet med "ja, det här är inget roligt telefonsamtal precis". Det slutar med att jag nästintill får sitta och trösta honom i telefonen för att hans kollegor inte var överens med honom. Och jobbet gick till "en som hade dokumenterade ekonomikunskaper" vilket inte ens efterfrågades i annonsen.
Ledsen chef - feg chef?

Underligt 2:
Fick idag veta att min vikarie på mitt ordinarie jobb kommer att få fast anställning, trots att jag fortfarande är tjänstledig för studier. Samtidigt har det uppdagats att min vikarie manipulerat sina flextidsrapporter så han lyckats få ihop 50 övertidstimmare en månad när han inte varit på arbetsplatsen mer än 75%. Dessutom lyckas han manipulera chefen så totalt genom att påstå att han har alldeles för mycket att göra så de andra måste ta över hans uppgifter. Med tanke på att hans arbetsbelastning redan reducerats till 50% mot vad det var när jag jobbade där så kan man ju också undra. Motivering är att han jobbar fackligt numera. Hoppsan, det var visst där timmarna kom ifrån. Han fick betalt av både arbetsgivaren och facket.
Dum chef - feg chef?

Underligt 3:
Varför kan människor i ens omgivning plötsligt bara bli osynliga? Varför tror de att problem försvinner om man slutar prata om dem? Varför tror de att man inte behöver investera i sin vardag? Varför tror de att undanflykter fungerar när det börjar bli obekvämt? Varför tror somliga att andra människor bara är en slit och slängvara? Varför förstår somliga inte att deras motvilja lyser igenom som bara en fullmåne kan? Varför tas allt som personlig kritik när man vill ta upp ett problem? Varför accepterar jag osynligheten och motviljan?
Dumma jag - fega jag?

Just nu vill jag nog gråta i en hel vecka - men det gör jag naturligtvis inte. Jag gråter en skvätt över jobbet jag inte fick, jag gråter en skvätt över att den hemska vikarien ska vara kvar, jag gråter en skvätt över alla dumma och osynliga människor och när jag ändå håller på kan jag lika bra gråta en skvätt över alla andra orättvisor här i världen. Så har jag i varje fall bidragit med något ....