Slak lina ... spända fjädrar

Tack för att ni fortfarande finns kvar .... trots att jag nästintill övergett er i mitt eget lilla kaos.
Har sen senast tillbringat tid hos läkaren, röntgats på längden och bredden, och när min magnetröntgen äntligen blev gjord fick jag vänta två eländiga veckor på besked.

Som den klaustrofobiska människa jag är så var nog MR det närmaste upplevelsen jag hoppas komma att bli levande begravd. Tur är att man sett alla amerikanska läkarserier ... där alla skickas på MR i tid och otid ... så man hade en viss mental förberedelse. Men att bli inskickad i en jättemaskin där varje andetag tog emot så att jag kände väggarna runt om mej det vill jag aldrig uppleva mer. Trots hörlurar och "pratknapp" till personalen led jag 45 minuters helvetiska kval och jag vågade inte öppna ögonen en sekund för att jag var rädd för att få ett hysteriskt sammanbrott. Samtidigt låter det och smäller något fruktansvärt i den här maskinen när mitt huvud skickas ut i smala skivor ......

Det konstaterades att jag haft en propp i huvudet som tack och lov lösts upp av sej själv ... som läkaren så snällt påpekade ... "du har haft tur, det kunde blivit mycket värre" .... Men inga onda ord om min läkare, han har varit guld värd och förklarat och pratat och förklarat och .... Så nu knaprar jag Trombyl och medicinerar mot mitt höga blodtryck. Och det är väl sant som det är sagt ... som man bäddar får man ligga ... och min säng har aldrig varit välbäddad ...

Det tråkiga var att när jag äntligen började komma ifatt åkte jag på en rejäl förkylning som sög musten ur mej och när det efter två veckor börjar vända och kännas bättre ... så poof! ... en ny runda till läkaren .... Då tog luften slut på riktigt eftersom jag fick en infektion i luftrören som ställde till det så att jag inte kunde andas när jag låg ner... sov sittande i soffan i tre dagar ... tur vi har många TV-kanaler numera. När jag åkte in till jourläkaren pumpade han mej full med Bricanyl och kortison eftersom jag bara kunde dra små ynkliga fågelpip ... med resultat att jag blev hög, fick hjärtklappning och kände mej speedad hela dagen. Blev hemskickad med medicin som har massor av biverkningar, jag fick inte sola (haha!), inte dricka mjölk och en massa andra inte ....

Idag mår jag hyfsat bättre men jag joggar inte precis upp till ovanvåningen ... liknar mer en dubbelvikt snigel .... När jag under förmiddagen väl bestämt mej för att försöka ordna något som liknar adventsstakar i fönsterna så bröt nästa kaos ut ... det blev ett rejält bråk här hemma om skitsaker och det avslutades med att min sambo rusade ut och sa "jag vill inte prata med dej mer" och då tog det liksom bara slut på all ork. Jag satte mej ner och stortjöt samtidigt som telefonen ringde ... och av bara vanan tog jag telefonen och svarade ... vilket jag naturligtvis inte kunde eftersom tårarna stod som spön i backen. Tur var att det var min mor som ringde men jag hann skrämma henne halvt från vettet innan jag lyckats förklara varför jag tjöt som en stucken gris .. och att det var min mor gjorde ju inte saken bättre. Naturligtvis tjöt jag ännu mer och så var stora förhöret i gång ... tack och lov är min mor oftast en sansad person men hon tyckte att det borde vara nog på elände nu ... vilket jag också tycker.

Och visst borde det någon gång inte vara på gränsen till kaos ... men vissa av oss är nog ämnade för att ständigt befinna oss på den yttersta kanten ... men jag önskar det vore längre mellan gångerna ...

Nu är det bara några få veckor kvar till jul och jag ser fram emot att den här terminen ska ta slut. Då är jag ett steg närmare min examen ... ett steg närmare en planerad semesterresa i april till Spanien ... ett steg närmare ljuset ...

Kramar till er alla