Läkarvetenskapens dilemma ...

Har under de senaste dagarna utnyttjat vår svenska sjukvård. Ja, utnyttjat är nog rätta ordet ... trots otroligt lång väntetid .... irriterad personal .... irriterande kaffeautomater ... osv .... men jag har verkligen fått fullservice.

Har under de senaste veckorna drabbats av känselbortfall i vänstersida av kroppen ... till och från med tryckande huvudvärk... men sedan förra helgen gav det inte med sej längre så jag bokade en tid hos "min" läkare på vårdcentralen. Ringde på måndagen ... fick tid på onsdagen ... eftersom jag inte själv kände mej i akut behov av läkaren så var jag jättenöjd ... många får vänta ännu längre.... Min läkare var dock inte så nöjd ... tyckte jag kunde kommit in tidigare ... men hur sjuk ska man vara för att ge sej i lag med "den svenska sjukvårdsapparaten"? I alla fall tyckte han jag skulle in för en skallröntgen ... det fanns ingen riktig koppling mellan höger och vänster del av kroppen ... och det kändes som om jag fastnat i ett limbotillstånd av tandläkarbedövning.

Kom in på akuten ... och jag är inte en tålmodig patient måste jag erkänna ... men efter mer än tre timmar utan den minsta glimt av en läkare började jag blir mycket irriterad. Min läkare hade talat om "propp", "hjärtproblem" m.m. så naturligtvis var jag lite orolig ... men det bet inte på akutens personal. Jag var inte tillräckligt i riskzonen så jag var en mycket lågprioriterad patient. Till slut fick jag i varje fall komma in för provtagning ... då visade det sig att ingen ville sticka mej. Jag är en mycket svårstucken person ... inte att jämföra med snarstucken vilket jag troligen är i betydligt högre grad. Ingen ville ta på sej jobbet att tömma mej på blod ... än idag har jag stora blåmärken efter alla stickförsök... kan ju vara en tröst att ingen vampyr skulle ha något utbyte av mej heller.

Efter tolv timmar!!! var jag färdigbesiktig. Då hade EKG tagits, en skallröntgen gjorts, och litervis av blod analyserats. De kunde inte tala om vad som var fel ... de kunde bara utesluta vad jag inte led av. Jag hade inte fått en propp eller hjärtinfarkt ... jag hade inga infektioner i kroppen ... etc. Efter tolv timmar i ett väntrum är man trött ... men jag var i varje fall tacksam för allt de gjort under kvällen. Nu var det dags för hemtransport ... men då tappade jag verkligen humöret. Efter att ha varit tillräckligt sjuk på förmiddagen för att kunna åka in med sjuktaxi ... kostar 40:- ... skulle jag betala min egen taxi hem ... som skulle kosta över 600:-!! ... det går nämligen inga bussar så sent på natten till min lilla ort utanför tätorten och efter alla prover etc var jag ju klassad som "icke sjuk". Fick väcka min sambon som stannat hemma med dottern ... som körde de 2 x 5 milen till Lund ... Lite snopet är jag hemma igen ... med alla underliga symptom kvar ....

Idag är jag fortfarande kvar i samma tillstånd ... har dock ingen huvudvärk längre ... klassad som "icke sjuk" och ett antal hundralappar fattigare. Trots allt detta är jag tacksam för en sak ... att jag bor i Sverige och inte i USA ... där jag måste ha "rätt" sjukförsäkring och vara på "rätt" sjukhus för att få samma behandling. Trots mitt gnäll träffade jag också på några av de fantastiska människor som verkligen hamnat på rätt plats. De som orkar vara glada och skämta när man inte själv orkar med ... de som kommer ihåg vad jag heter när jag träffar på dem fyra timmar senare ... guldklimpar i vår stora sjukvårdsapparat ....

Min egen diagnos? Kan det vara stress ... dålig ekonomi ... ? Troligen inget som syns på röntgen i varje fall ...

Kramar