Ingen rolig läsning ....

Vissa dagar vill man bara dra täcket över huvudet igen ....

Om jag nu lyckats hålla mina döttrars pappa-relationer i hyfsat skick har jag varit usel på att klara av min egen. Förvisso sabbade jag den inte på egen hand ... min far hjälpte till så gott han kunde .... Vår relation var som en berg- och dalbana ... han gav och tog med samma hand och som barn fick jag och mina syskon känna av både livrem och örfilar. Till slut gick det inte att umgås utan problem så efter ett rejält bråk drog jag ur proppen och sa upp kontakten.

Under min uppväxt har han på olika sätt lyckats förstöra skolresor, flytten hemifrån, mitt bröllop, husbygge ... you name it! Min gudmor var den enda som kunde läsa lusen av honom ... med sina 158 cm över jorden blev hon till en rasande jätte när han gick för långt. När mina föräldrar skildes för mer än 25 år sedan blev det en ständig dragkamp om vem av oss syskon han kunde utnyttja mest ...

Sedan jag lade på telefonluren för snart fem år sedan har jag inte vare sig sett eller pratat med honom och mentalt försökt göra ett avslut på en mycket energikrävande far-dotter relation. De senaste åren blev han dement och hamnade på sjukhem där han utvecklade ett mycket aggressivt beteende, både mot mina syskon och personal. Till slut orkade ingen av dem med honom och när han hamnade på sjukhuset för en bruten höftled fanns ingen av hans familj på plats. Kroppen tog dock mer stryk av det än vad den kunde klara av. Efter en mycket sorglig uppväxt lämnade han i morse den här världen på samma sorgliga sätt ...

Känner jag sorg? ... nej! ... ilska ... ja!

Mycket ologiskt reagerar jag med att bli förbannad. Inte för min skull ... utan för mina barns skull ... Än en gång lyckas han förstöra en stor dag i min familjs tillvaro ... ikväll har min yngsta dotter premiär på en musikkonsert som hon övat för sedan i höstas. Hon har en fantastisk röst och i kväll ska hon, tillsammans med en kompis, dessutom framföra en nyskriven låt som eventuell ska släppas på webben eller CD. KanalLokal ska göra intervju ... det är hennes dag i rampljuset ... och så ligger åter igen min fars skugga över det hela som ett svart moln. Hon har framträdande varje kväll fram till lördag ... hur ska jag kunna berätta ??

Egoistiskt? Ja, verkligen. Men jag tänker inte ha dåligt samvete för det. Som min bror ungefär uttryckte det ... "vi är tre syskon som i varje fall lyckats låta bli med att upprepa vår fars beteende" . Men är det egentligen så? Vi upprepar inte hans beteende men vi reagerar fortfarande på det ... vi blir otrygga ... håller distans till andra människor ... vågar inte satsa på relationer .... rädda för att bli lurade och bedragna ...

Så visst har jag rätt att bli förbannad på min far ....